Vi vill förändra världen
Vi vill förändra världen
En dag för två år sedan lite drygt, blev jag kontaktad av några elever i årskurs 1 på en gymnasieskola i Nacka. De berättade att de gjorde ett arbete om ADHD och funnit mitt konto på Instagram med inlägg som tydde på att jag hade viss kunskap om ADHD. Jag blev glad över deras engagemang och nyfiken på deras arbete och sa att jag givetvis ville hjälpa till om jag kunde. Vi kom överens om att intervjun skulle ske hemma hos mig där jag också har mitt hemmakontor. Sagt och gjort, en dag kom de med sin kamera och utrustning. De var väl förberedda med frågor och jag blev minst sagt imponerad av deras målfokus. Varför gör ni ett arbete om ADHD? frågade jag. Vi vill förändra världen, fick jag till svar.
Sprida kunskap
Det behövdes inga förklaringar. De visade tydligt att det var på det viset. De ville verkligen förändra världen och detta genom att sprida kunskap om ADHD genom att göra en film. Dejana, Astrid, Hannes och Jakob går alla på YBC, Young Business Creatives. Nu går de i årskurs tre och det är snart dags för dem att ta studenten och de har alla valt att fortsätta inom kreativa yrken, vilket inte är så konstigt då YBC är en skola som också riktat in sig på att locka till sig elever som vill vara kreativa.
Medskapande
Men det är egentligen ingen större skillnad på ungdomar och ungdomar i det här fallet. Jag tror inte vi kan dela upp barn och ungdomar som kreativa och icke kreativa. Alla barn och ungdomar vill vara medskapande i sin egen verklighet. Kreativitet handlar ju inte om att ha någon särskild utrustning eller att behöva använda sig av konstnärliga metoder. Men alla individer kanske inte får utrymme att vara kreativa eller tillgång till sin kreativitet. För den som inte har ett naturligt förhållningssätt till kreativitet och att tänka kreativt, kan ett kreativt förhållningssätt behöva läras in. Modern neurovetenskap visar att kreativitet kan övas, som vilken annan färdighet som helst. Kreativitet handlar om skicklighet som kan frammanas metodiskt.
Vi måste kunna använda kunskapen
Om kreativitet skulle införas i skolans undervisning skulle det bli ett kraftfullt verktyg för att bemöta de hot som mänskligheten möter idag, menar Per-Olof Nilsson, professor vid Chalmers. Redan 2016 skrev han en debattartikel i GP.se om vikten av att använda kreativitet i skolan. och behovet är minst lika stort idag.
"Det är sant att god kunskap är nödvändig i sammanhanget, men den utgör långt ifrån ett tillräckligt verktyg. Vi måste kunna använda kunskapen, annars är den värdelös." Per-Olof Nilsson
Högaktuellt idag
När jag tar del av artikeln i GP och andra artiklar i ämnet, inser jag att kreativitet är viktigare än någonsin för att kunna möta AI, hotet om nedmontering av demokrati i världen, hot om nedmontering av bistånd, forskning, sjukvård, skola och undervisning, klimathot, you name it. Att skolan i det fallet fortfarande bygger på strikt meritokrati och ensidig teoretisk grund och elever i grundskolan och gymnasiet till stor del förväntas beta av stora mängder kunskapsstoff utan - att få använda sin kreativitet - blir jag mörkrädd. Men jag vill inte fastna i detta mörker utan vill fokusera på möjliga vägar för barn och ungdomar att använda sin kreativitet i skolan. Kanske kan jag inspirera någon enda och jag vet att många verkligen arbetar med att locka fram kreativiteten hos eleverna. Jag ställer frågorna och vill att även eleverna ska ställa frågor och inte ägna all sin tid i skolan åt att leverera svar."Nyckeln heter kreativitet, vilket är förmågan att skapa nya användbara idéer och hitta nya vägar att lösa problem." Per-Olof Nilsson
Att göra en film
Tillbaka till eleverna på YBC. När jag nyligen fick ta del av den färdiga filmen om ADHD, i vilken jag själv medverkar, kom mina tankar som så många gånger tidigare, att riktas mot det här med meningsfullhet i skolan. Genom att göra en film om något eleverna själva upplevde som viktigt, kunde de känna engagemang och lärandet fick en annan dimension. För att göra en film handlar ju inte bara om att gå iväg med en kamera och en mikrofon. Du måste researcha, vilket ger dig färdigheter att ta reda på vilken kunskap som är relevant, du lär dig att granska källor och värdera kunskap utifrån dessa. Du måste sammanfatta text, skriva manus och kommunicera med främmande människor. Det finns hur mycket som helst som vävs in i ett projekt som detta. När eleverna får välja innehåll och form blir lärandet meningsfullt. Skolarbetet blir konkret och verklighetsnära och även om det är tidsödande märker inte elever av de krav som ställs på dem, på samma sätt som om de satt i ett klassrum och skulle inhämta all denna kunskap teoretiskt. Lärandet blir lustfyllt.
Se filmen här
Begränsade resurser
Jag förstår såklart att resurserna är begränsade idag och att alla skolelever inte kan ägna sig åt filmprojekt och liknande. Det jag vill betona här är att ju mer verklighetsförankrad undervisningen är, desto större respons får du från eleverna. De vill lära sig och kunskapen blir något de tar med sig för resten av livet. Gör du undervisningen meningsfull för eleverna når du fram till fler elever och kommer i kontakt med deras inre motivation istället för en yttre, belöningsbaserad motivation. Genom att göra undervisningen meningsfull och verklighetsnära når du elever som hamnat i facket "elever med koncentrationssvårigheter". Du når elever med läs- och skrivsvårigheter och elever med särbegåvning. Är du lärare har du säkert stött på ett flertal elever NPF som frågat dig: "Varför ska vi göra det här?" Den frågan får du inte om du skapar den begriplighet och meningsfullhet som dessa elever behöver.Längtan efter meningsfullhet
Jag kom att tänka på ett utvecklingsarbete jag bedrev på en gymnnasieskola där jag genomförde intervjuer med elever i samtliga årskurser. De frågor jag ställde handlade om lärande, dvs. själva lärprocessen. Jag ställde frågor kring hur eleverna lärde sig och vad det var som gjorde att de verkligen lärde sig något på själva lektionen och inte hemma efter skoltid, vilket ju skapar dubbelt arbete. Jag ville veta vad läraren åstadkom som fångade elevernas uppmärksamhet i de fall kunskaperna fastnade under lektionstid. Jag ville veta när lärandet kändes meningsfullt. Jag ställde sedan liknande frågor till lärarna. Jag fick lov att vara extra tydlig mot lärarna och betona att jag inte ville ha svar som handlade om resultat på prov, jag ville veta i vilka situationer de upplevde den brännpunkt som professor Claes Nilholm pratar om, i själva mötet med eleverna. Det ögonblick då kunskapen går in och ögonen tindrar till på en eleverna.
Kunskap som stannar kvar
Jag kallade eleverna två åt gången. Det som förvånade mig var inte svaren i sig, utan att så många av de elever jag intervjuade, gav mig så samstämmiga svar. Jag vet inte hur många gånger jag fick höra exemplet om religionsläraren som spelat "Sol, vind och vatten" med Ted Gärdestad för eleverna när de talade om sekter. Eleverna som mindes i detalj vad lektionen handlat om och vad de lärt sig. Eller de elever som haft en viss lärare i geografi, som ibland bjöd in personer han kände till sina lektioner, och som fick berätta historier om vad de varit med om, något som konkretiserade det som berörde undervisningen. Eller naturkunskaps-läraren som visade upp en binnikemask i en burk under lektionen. Kanske kunde inte läraren ta med alla elever ut i skogen, som för tjugo år sedan, men otaliga elever berättade om vandringen de gjort ut till koloniträdgårdarna intill.
Vill endast inspirera
Om vi vill få kunskap att inte bara flyga förbi, utan fastna hos våra elever, behöver vi konkretisera kunskapen. När jag observerar en klass på en skola ser jag i vilket ögonblick en majoritet av eleverna förlorar fokus. Om läraren står och föreläser utan att konkretisera något av det hen förmedlar, har läraren förlorat i stort sett hela klassen efter ca 10 minuter, oavsett om ämnet i sig är intressant. Endast 4-5 individer kan bibehålla fokus under resten av föreläsningen, som kan pågå i upp till 45 minuter. En stor del av eleverna tänker "det där läser jag in hemma sedan". Jag vet, för jag pratar med eleverna. I alla dessa klasser jag observerat har elever skiftande behov av anpassningar. Så som jag ser det kan vi inte ha en skola där lärare föreläser i 45 minuter å ena sidan, och har elever i behov av en lång rad anpassningar å andra sidan. Vad hjälper dessa anpassningar om det leder till att en majoritet av eleverna tvingas inhämta kunskapen hemma efter skoltid.
Föremål konkretiserar
Om läraren däremot tar med sig något enkelt föremål att hålla i handen eller ställa på ett bord framför eleverna, så som en samhällskunskapslärare gjorde på en skola, blir det som läraren föreläser om genast mer konkret och därmed intressant. Läraren jag syftar på tog med sig sex olika föremål hemifrån och berättade för eleverna att de skulle få arbeta i grupper och då ta reda på föremålens anknytning till EU. Jag tror inte en enda av de elever som hade läraren saknade motivation den lektionen. Vid mina intervjuer gav eleverna i årskurs tre förslag på hur man kunde utforma meningsfulla lektioner med enkla medel så att undervisningen inte skulle orsaka merarbete för läraren. "Det behöver inte vara så svårt", sa de och beskrev hur läraren kunde rationella sin undervisning. Lärare som inte hade förmågan att levandegöra lektioner på samma sätt som andra gjorde, kunde återanvända material och använda sig av musik och korta filmklipp, sa de. Trots att jag vet att många lärare i dag har stora utmaningar, vill jag ändå trycka på vikten av att verklighetsanpassa och konkretisera lärandet.
Kommentarer
Skicka en kommentar